Valparaiso lördag

Vi hade bestämt oss för att klara oss själva i dag. Det var inte riktigt alla som tyckte vi skulle det. Det började efter frukost i hotellobbyn när vi ville veta vilken buss vi skulle ta för att komma till Pablo Nerudas hus. Inte skulle vi klara det! Det var mycket bättre att anlita någon av de chaufförer som bara stod och väntade på att få hjälpa oss. För motsvarande 450 SEK skulle man ta oss till Valparaiso och vara där i två timmar.

Nej, vi ville försöka klara oss själva och gick därför till den närmaste busshållplatsen. Där stod en vänlig dam som talade om vilken buss vi skulle ta och för säkerhets skull väntade hon tills just den bussen kom och berättade för chauffören vart vi skulle. Resan kostade c:a 10 kronor för oss båda.

La Sebastiana som museet heter efter husets förste ägare var en härlig skapelse. Pablo Neruda hade letat efter ett hus som inte var för stort och inte för litet, inte låg för långt ifrån all service men inte heller för nära, inte hade grannar alldeles inpå men inte heller så långt ifrån sig och så fortsatte det i all oändlighet. Resultatet blev ett jättekul fem våningar högt hus med en vidunderlig utsikt över bukten vid Valparaiso. Eftersom Pablo Neruda också varit diplomat fanns det många konstföremål från hela världen samlade i huset. Visserligen hade mycket förstörts i samband med militärkuppen 1973 men tack vare donationer från Telefonica var det mesta återställt.

Museet låg högt uppe på en av Valparaisos alla kullar. Vi tog oss ner till stan alldeles på egen hand. Massor med trappor och långa nerförsbackar förde oss till slut till klocktornet där det fanns en hiss som förde oss till nästa fantastiska matsälle, Café Turri. Naturligtvis följde vi Karin och Allans råd! Vi började med en Pisco sour, en typisk chilensk drink, och åt sedan en fisk som heter Tilapia. Förutom att maten smakade underbart hade restaurangen en vidunderlig utsikt. En av bilderna är därifrån.

Hemresan var lätt som en plätt. Det var bara att ta första bästa buss sedan vi åkt ner med hissen. Väl tillbaka på hotellet en god stund efter klockan fyra var det bara sängen som gällde för oss båda. Vilken härlig dag! I kväll tar vi det nog lugnt. Det är ju i morgon som det verkliga äventyret börjar. Då ska vi gå ombord på Norwegian Sun.

Tyvärr fungerade inte internet under lördagen på vårt urkassa hotell så gårdagens berättelse kommer först i dag söndag.

Men nu har vi bara frukost och taxiresan kvar innan vi är på båten!

Viña del Mar

Så har även jag fått se Stilla Havet! Fast bada i det lär jag nog inte göra. Jag är nog lite fegare än alla här på stranden. Humboldtströmmen gör att vattentemperaturen inte lockar särskilt.

I dag blev vi hämtade kl 11 av en återigen mycket trevlig guide. Vi skulle nu lämna Santiago de Chile för Viña del Mar. Det är inte utan att det känns otroligt lyxigt att ha en egen chaufför och en egen guide som hämtar oss vid bussar och hotell och kör oss dit vi ska samtidigt som de – med mycket stolthet och glädje - berättar om sitt land. Så härligt det känns med den personliga kontakten vi får här och så mycket närmare vi känner oss vara människorna och den speciella kultur som finns i det land vi besöker! Vi har verkligen fått uppleva ett varmt mottagande och vi känner oss mycket privilegierade.

Vi kan inte glömma gårdagens besök på Astrid&Gaston. Det är verkligen få restauranger som vi varit på som kan mäta sig med denna. Vår guide skrek av förtjusning när vi berättade att vi varit där. Hon undrade genast hur vi fått tips om den! Tack Karin och Allan!

Vårt sista hotell före kryssningen är raka motsatsen till det vi lämnade. Nästan i påvraste laget. Det var väl precis vad vi behövde för att komma ner på jorden igen.
I morgon gör vi en utflykt till Valparaiso och besöker bland annat Pablo Nerudas hus.

Santiago de Chile

Värmen kan vi inte klaga på i dag. Det är ”bara” 31 grader. Vi kan inte klaga på hotellet (Atton) heller. Det är kanske i lyxigaste laget tycker vi och den receptionist som tog emot oss tyckte nog inte vi var fina nog för hon behandlade oss verkligen ”von oben”, men det har vi kommit över nu. Allt och alla andra fungerar jättefint.
Strax före klockan nio blev vi hämtade till en sightseeingtur i Santiago de Chile. Det var en helt ny upplevelse. Vår guide talade både spanska och engelska så man förstod – och kunde höra – vartenda ord hon sa. Vi gjorde flera stopp och kunde gå små promenader i parker, i centrum och på historiska platser. Det mest annorlunda som vi bjöds på var ett historiskt spel på platsen där Santiago grundades, på en kulle som heter Santa Lucia. Därifrån utropade den spanske krigaren Pedro de Valdivia i mitten av 1500-talet staden Santiago. Vi fick också se hur man konfronterades med urinvånarna och att allt slutade väl i det här spelet var väl bara att vänta. Vi märker i alla händelser att chilenarna är mycket stolta över sitt land och uppskattar kolossalt sin nu avgående första kvinnliga president Michelle Bachelet . Vi slås av vilken häftig arkitektur man har. Trots att man haft jordbävningar med över 7 på Richterskalan för inte så många decennier sedan satsar man på enormt höga hus med verklig häftig design. Ett jättebygge, ett helt kvarter med butiker, kontor och lägenheter i hus som slår alla rekord i storlek har däremot stått stilla under hela finanskrisen.
Klockan ett var vi hemma på hotellet igen och John fick sin middagslur.
Eftermiddagen ägnade vi ett av stans alla museer där man berättade om tiden före Columbus. Det blev en intressant berättelse om den indianska kulturen. Vi kände igen mycket av både Maya- och Inkafolkens föremål men det som särskilt fångade vårt intresse var textilierna, kopparföremålen och hur man byggt miltals med vägar genom Anderna.
Trots allt var vi inte mer trötta än vi promenerade(!) till det omtalade Barrio Bella Vista där vi provade på en Pisco sour. Nåja… Det blev taxi till den peruanska krogen Astrid y Gaston. Himmel! Vilken mat! Vilket vin! När vi skulle tillbaka till hotellet stod samma chaufför som kört oss dit och väntade på att få köra oss till hotellet. Det fick han.

Anderna

Det var skönt att lämna det otroligt varma Mendoza. Gårdagen bjöd på 38 grader i skuggan även så sent som klockan 6 på kvällen. Vi saknade förstås vårt fina nH hotell med den goda maten – John fick en fantastisk kalvfilé – och den goa, härliga atmosfären som personalen förstärkte.
Så var det dags för bussfärden över Anderna. Vi blev verkligen överraskade av den exklusiva bussen. Det var en dubbeldeckare som inte tog fler än 36 passagerare. Sätena var s.k. semicamas. Vi kunde luta stolen så att det nästan blev en hel säng av den. Nu gjorde vi aldrig det för resan var så intressant med alla de häftiga berg som omgav oss att vi inte ville missa någon av alla de intressanta vyer som bjöds. En sak som förvånade oss var att vi aldrig kände av den höga höjden på 3.500 m. Det tog åtta timmar från start till mål. Av dessa åtta timmar tillbringade vi en timme och femtio minuter vid gränskontrollen mellan Argentina och Chile. Vi hade hört att det kunde ta ännu längre tid, upp till fyra timmar. Att vi klarade oss med hälften kunde möjligen bero på att en av medarbetarna på bussen samlade in lite medel – inte så lite förresten – som överlämnades till de funktionärer som kontrollerade oss vid gränsstationen. Typiskt ”latinos” blev en av kommentarerna från några av våra medresenärer. Det som var speciellt intressant var ju att jordbruksdepartementet var de som kontrollerade oss. De kollade att vi inte förde in apelsiner, honung, tomater, fjädrar och annat som var produkter, som den agrara verksamheten i Chile själva producerade. Jag tackade min lyckliga stjärna att jag inte tagit med mig min svandunsjacka som jag hade på förra kryssningen. Den hade jag inte fått med mig in i Chile utan att böta över hundra tusen dollar…
Väl framme i Santiago de Chile blev vi snabbt omhändertagna av ännu en fantastisk engelsktalande guide med chaufför som tog oss i en spillandes ny Toyota till vårt hotell. Vi bestämde oss – som tur var – att stanna på hotellet och äta vår middag där. Excellent igen och med ett utsökt vin förstås !
I morgon blir det sightseeing i stan.

Vingårdar

I dag har vi besökt två vingårdar strax söder om Mendoza. Det var två mycket olika anläggningar. Den första, Catena Zapata, var ett stort företag med enorma vinstocksfält, som fanns på flera platser, det högst belägna på 1500 m ö h. Vi fick hela tillverkningen förklarad för oss när vi vandrade runt i den hypermoderna anläggningen. Själva huset var ritat av en arkitekt med indianskt påbrå och det påminde om ett mayatempel.
Den vanligaste druvan man odlar i Mendoza-distriktet är Malbec. Namnet kommer från franskan och betyder ungefär "dålig i munnen". Fransmännen gillar inte den här druvan med här har man under en lång period, med de särskilda förutsättningar som finns här - torka, hetta, speciell bevattning och en unik jordmån - förädlat den. I dag har man ett mycket gott vin härifrån av just den här druvan.
Efter rundvandringen fick vi smaka på ett vin, ett rödvin, och det var nog tur att det inte var flera. Klockan var bara elva på förmiddagen.
Den andra vingården, Lagarde, som vår guide tog oss till, var helt annorlunda. Vi blev stormförtjusta i den och stannade efter visningen för att äta lunch där. Det blev så pass bra att vi skippade den tredje anläggningen vi skulle tittat på. Hela gården var på något sätt genuin och andades mer riktig vingård och mindre fabrik. Här fanns en stor omsorg. Det mest spännande momentet var när vi kunde se hur man korkade champagneflaskor. (Jovisst, vi såg när de korkade upp också!) Ja, drycken heter ju inte så någon annan stans än i Frankrike, men den smakade minst lika bra. Här heter den Vino espumoso natural och den vi fick smaka på var extra brut. Vi fick följa hela tillverkningen och såg hur man lutade och vände på flakorna tills det var dags att sätta kork på dem. Också det kunde vi se. Verkligen fascinerande!
Förutom Vino espumoso provade vi en vit Chardonay, en Cabernet Sauvignon reserva och en alldeles fantastisk Guarda.
Om maten smakade bra? Gissa! Jodå, vi drack vin till maten också.
Den nedersta bilden är Catena Zapata och bilden ovanför den är Lagarde.

Äntligen framme

Nu har vi kommit fram! Äntligen i Mendoza! KLockan är halv fyra här på eftermiddagen. I Sverige är det kväll, halv åtta, och i Las Palmas är det på väg att bli.
Det har varit en lång resa med långa väntetider för att nu inte tala om alla köer! Vi ville vara ute i god tid både i Madrid och i Buenos Aires så att eventuella flygförseningar inte skulle betyda att vi inte kom med bokade plan. Nu visade det sig att vi kom en halvtimme före tidtabell till Madrid och en timme tidigare till Buenos Aires. Det blev många - och dyra - cafébesök! Att det var enorma köer var egentligen inte svårt att förstå. Vi flög med en Boing 747, s.k. Jumbojet, som tog 400 passagerare. Fyra timmar innan avgång ser ni på bilden. John vilade sig emellanåt på en av incheckningsvågarna. Vikten avslöjas inte!
Egentligen tyckte vi det var ganska onödigt att flyga till Madrid. Planet startade kl.10.10 från Las Palmas och klockan 23.48 samma dag flyger vi över Las Palmas igen. Vi har alltså inte kommit någonstans! En ganska önödig omväg. Snacka om waste of time!
Hotellet är superfint, ett nH hotell. I morgon blir det besök på vingårdar. Nu ska vi vila ett slag innan vi gör stan osäker. Vi ska pröva restaurang Marchigiana som enligt Karin och Allan är stans bästa italienska restaurang. De var ju här och rekade åt oss. Stiligt tycker vi.

Nu är den klar

Så ser den alltså ut när den är färdig, TV-bilden som anknyter till årets karnevaltema. Det var Musse Pigg och någon ytterligare som saknades.
Om du vill kommentera - gör det gärna - så klicka på kommentarer och logga in som Anonym om du inte är eller vill vara inloggad på Google. Underteckna inlägget med ditt namn så vet jag vem som skrivit.