Buenos Aires

Vi hade ställt väckarklockan på 07.30 men nån galning tyckte vi skulle hämta våra pass och ringde och väckte oss redan tio minuter i sex! Det blev tidig frukost och lite otåligt vankande av och an innan vi blev uppropade och kunde lämna fartyget 08.45. En taxi tog oss så till vårt hotell som ligger i en underbart vacker stadsdel, Recoleta. Den påminner inte så lite om Paris.

Här är gatorna breda avenyer med lummiga träd som ger skugga. Vi har dessa träd precis utanför hotellrumsfönstren. Agostino, vår portier, ser till att vi har allt vi behöver, talar en utmärkt engelska och är ytterst angelägen om att vi ska ha det bra på alla sätt. Han kommer med frukosten till vårt rum (stort och härligt!) i morgon. Vi ska bara tala om när vi vill ha den. Puh! Hur ska vi klara oss på egen hand när vi kommer hem?!

Vi har redan hunnit med att ta en lång promenad i den näraliggande parken där man om söndagarna sätter upp stånd med diverse hantverk, mest smycken, läder- och skinnvaror och så en hel del hanteringar i både trä och textil. Alldeles intill finns ett stort designcentrum med både möbler, husgeråd och prydnadssaker. Riktigt snygga – och dyra – prylar. Vi var här också förra gången vi var i Buenos Aires och känner igen det mesta.

Förra gången var vi inte inne i den näraliggande kyrkogården. Det är en ganska egendomlig upplevelse att ta sig in genom de omgivande höga murarna och upptäcka att hela området består av enorma gravmonument, bostäder för de döda. Eva Peron finns naturligtvis här. Vi tog en snabb titt, men vände snart tillbaka igen. På något sätt kändes det ganska makabert.

Vi känner oss nog ganska möra i dag både John och jag. Dels är vi inte riktigt vana vid värmen ännu, 27-28 grader, och dels är det ganska ansträngande både att embarkera och desembarkera ett fartyg. Det blir nog en ganska tidig middag så att vi riktigt kan njuta av morgondagen i denna vidunderliga stad, som vi båda blivit så förtjusta i.

Montevideo

Den översta bilden visar den gamla stadsporten i Montevideo.

Gårdagen blev en härlig dag till sjöss. Jag läser just nu Carl-Johan Vallgrens bok ”Kunzelmann”. Ruskigt bra! Det var ju tur att jag fick med mig den från senaste Läslustan. Tack AnneLie! Den bidrog till en härlig stund ute på däck denna varma sköna dag. Eftermiddagen försvann kvickt i salongen där vi spelade bridge. Vi var totalt åtta bord och stämningen var i topp. Mest folk från USA.

På kvällen gick vi till teatersalongen för att lyssna på ”Encore”. En show med sång och dansnummer från Broadway. Sista numret var melodier och danser från Mamma Mia. Det blev succé! Så klart!

Så var vi framme i Montevideo! Det gick snabbare än man meddelat så vi missade inseglingen. Redan vid soluppgången låg vi vid kaj. Vi deltog i en historisk guidad promenad genom stan. Något förvånande började promenaden med att vi fick kliva på en buss, som körde oss genom gamla stan och så började själva promenaden. Ganska omgående konstaterade vi att vår guide nog skulle ha sysslat med något annat än att guida turister på engelska. Vi valde efter ett tag att hoppa av och vandrade på egen hand genom de intressanta kvarteren. John hade ju varit här ganska mycket som ung sjöman och kunde konstatera att många av de fantastiskt vackra husen nu låg obebodda och höll på att förfalla helt. Många européer hade tagit sig hit under tidigt 1800-tal. Vi läste någonstans att många från Gran Canaria också bosatt sig här. När detta hände framgick inte. Husen är som sagt mycket vackra, en del av dem riktiga pärlor. Man kan bara hoppas att de kommer att restaureras innan de har förfallit helt! Längs gatorna fanns stånd och ofta enbart filtar fyllda med smycken av olika slag, många mycket vackra. Här fanns också en Puerto Mercado, precis som i Las Palmas. Det var bara det att här fanns det inte så mycket matvaror att köpa utan hela hallen var fylld av diverse pubar och restauranger. Montevideo har en stor hamn och alldeles intill oss låg både ett annat kryssningsfartyg och ett spanskt skolskepp, en fyrmastad skonare.

När vi kommit ombord blev vi inbjudna av Rickard, The Staff Captain, att ta en närmare titt på bryggan. Det blev en intressant timme, speciellt för John naturligtvis. Bryggan var mycket lik den på Öresund, men en storlek större.

Gång på gång under den här resan har vi kunnat konstatera vilken tur vi haft med allt ifrån väder, flygresor, bussturen över Anderna till alla de övriga arrangemang vi deltagit i! Vi har kunnat följa ovädren både på Gran Canaria, Madeira och i Sverige. Vi har hört om alla strejker runt om i Europa , inte minst på flyget. Och nu senast kan vi ju se jordbävningen i Chile på CNN. Det är svårt att föreställa sig vad som hänt på flera av de platser som vi så nyligen besökt. Här i Montevideo är allt lugnt men vi ser på CNN att man utrymt några hus i Buenos Aires. Förhoppningsvis är det inte någon större fara med den här delen av Sydamerika. Mendoza lär också ha klarat sig den här gången.

Nu börjar vi packa våra väskor. Klockan 01.00 i natt ska de stå utanför hyttdörren, namnade och klara. I morgon är vi i Buenos Aires.

Till sjöss den 26 februari

John är pigg igen och vi har en lugn, solfylld och härlig dag ombord. Vi är på väg från Puerto Madryn i Argentina till Montevideo i Uruguay.

Torsdagen den 25 februari

Península Valdés
Utflykten som jag i dag fick göra utan John gick till Península Valdés. Det var en lång tur tvärs genom hela den av UNESCO skyddade halvön. Den upptar en area om 4 000 km2 och består av sand, små buskar och gräs. Här finns mängder av vilda djur och all jakt är förbjuden. På vår väg tvärs över halvön såg vi en sorts lamadjur(se bilden), olika fåglar(det lär finnas 180 arter här), rävar och bältdjur men även tamdjur som får, kor och hästar. Givetvis fanns det åtskilligt flera vilda djur som vi inte kunde se från bussfönstret. Målet för vår färd var kusten vid Atlanten där det fanns sjölejon, elefantsälar, pingviner med flera. Tyvärr var det inte säsong för valar, som annars har sitt tillhåll här från maj till december.

Vi kom inte sjölejonen lika nära som när vi var ute med katamaranen, men här fanns betydligt flera. Vid de enda klipporna som fanns på halvön hade de etablerat sig. Det gav ett mäktigt intryck!

Enligt broschyrer vi läst ska här finnas c:a 40 000 elefantsälar. Dessvärre kunde jag inte upptäcka fler än en hand full och dessutom på långt håll. Jag kunde se att de var enormt stora i alla fall.

Vi besökte också pingviner, den speciella Magellanpingvinen, som det också fanns en koloni av.

Hela färden varade i 8,5 timmar och chauffören berättade att vi hade kört 355 km.

Det var skönt att komma ombord igen. Solen strålar fortfarande och det är betydligt varmare än tidigare. Badlivet ombord har tagit fart. Det är fullt med folk runt bassängerna. John är fortfarande lite matt och har ingen vidare matlust. Vi ska ändå försöka oss på en ny restaurang i kväll. Det gäller ju att ha hunnit med så många som möjligt. Här finns tio att välja mellan! Det är bara tre dagar kvar ombord!

I morgon är vi till sjöss hela dagen. Nästa stopp, den 27 februari, är Montevideo i Uruguay.

Solnedgång

Solnedgång
Strax efter klockan 8 i går kväll kunde vi från vår hyttbalkong njuta av den här solnedgången. Det dåliga vädret var som bortblåst och allt såg ut att bli som vanligt igen. John åt en kopp buljong och några kex och kände sig betydligt bättre.
I dag på morgonen var det revelj redan kl. 06.30, solen strålade från en klarblå himmel och vi var nu framme i Puerto Madryn. Temperaturen verkade också ha stigit några grader från de 7– 9 vi nu vant oss vid. Efter en kopp te valde John trots allt att stanna kvar ombord, medan jag försåg mig med kamera och id-kort och traskade iväg till bussen. Jag återkommer med berättelse om den turen.

Onsdagen den 24 februari

Onsdagen den 24 februari

I dag har John fått sin storm. Fast det var väl inte riktigt som han tänkt sig. Det blåser ”bara” drygt 20 m/s och det här fartyget klarar det utan större problem. Då är det värre med stormen i hans mage. Det går någon slags kräksjuka ombord och trots att vi måste spruta händerna med handsprit varje gång vi närmar oss ett matställe är det flera som råkat illa ut. John drabbades i går kväll och natten har inte varit helt lugn, tvärtom otroligt stormig.

Typiskt nog hade vi valt den japanska restaurangen Teppanyaki och gladde oss åt att se de skickliga kockarna laga maten på stekborden framför oss. Vi beställde calamares(bläckfisk), pilgrimsmusslor och hummer. Gissa om jag blev förvånad när John inte ville ha mer när han ätit hälften av sina calamares. Jag åt ju alltsammans med största förtjusning. Det kostade 25 $ extra per person att besöka den här restaurangen och det var helt bortkastade pengar för Johns del.

Nu på morgonen verkar allt bättre fast John är förstås matt och någon bridge lär det inte bli i eftermiddag för han får troligen ”utegångsförbud” i 24 timmar så som alla andra fått som drabbats.
Någon bild tänkte jag faktiskt inte bifoga den här berättelsen. Den talar nog för sig själv bra nog ändå.

I morgon kommer vi till Puerto Madryn i Argentina. Vi har bokat en heldagsutflykt på den näraliggande halvön Valdes för att få möjlighet att titta på djurlivet där. Hoppas bara att John hinner bli frisk till dess!

Falkland Islands

Falkland Islands

Den här lilla ögruppen har knappt 2 500 invånare. Allt är brittiskt. Man kör förstås till vänster, betalar med pund och guiden talade en underbar brittisk engelska med brittisk humor. Mycket på ön påminner om kriget 1982. Man kan säga att Margaret Thatcher är drottningen här. På museet finns flera foton av henne, både som ung och gammal, den 10 januari firar man Margaret Thatcher Day och man har en gata uppkallad efter henne. Det har man också efter Darwin som var här i sex månader. Det berättas att han bland annat särskilt uppskattade köttet från nötkreaturen.

Apropå kött så berättade vår guide att renköttet härifrån var det enda i världen som inte hade rester av kärnkraftsavfall i köttet. Det mesta exporteras till Storbritannien. Vi såg faktiskt en ren som betade i en hage där det låg benrester av en val.

Att kriget fortfarande lämnat spår märkte vi när vägen plötsligt var avstängd. Vi fick ta en omväg. Det var ett stort fält mellan flygplatsen och havet som fortfarande var minerat. Man hade visserligen just här plockat upp 600 minor men bara på den här platsen fanns det åtskilligt flera.

Landskapet var kargt och ödsligt. Vid ett av de ställen bussen stannade, berättade och demonstrerade guiden med en spade hur man förr försåg sig med torv som man behövde för uppvärmning av bostäderna. Det var ett ganska mödosamt arbete för i vått tillstånd vägde det man behövde flera ton. Sommartemperaturen här växlar mellan 6,2 och 15 grader. På vintern växlar den mellan 4,9 och 0,4. I dag hade vi 7 grader. Ibland sken solen och ibland regnade det. Nu behöver man inte torven längre. Till Argentinas stora förtret har man börjat borra efter olja. Av de sex hål man provborrat fanns det olja i fem!

John är ju väldigt förtjust i att måla båtvrak i olika positioner. Här fick han verkligen motiv för mängder med tavlor. Var vi än kom där det fanns en vik eller hamn låg det båtar som slutat segla för länge sedan. Det blev ett antal foton.

Sedan var det skönt att få komma tillbaka till kryssningsfartyget, in i värmen, äta lite lunch och så vila ryggen någon timme. Det återstår att se om kvällens underhållning blir vad vi hoppas. Då skall en virtuos – skriver de i alla fall – mandolinspelare, Radim Zenkl från Tjeckien underhålla.

I morgon blir det färd på havet och bridge ombord. Senast var vi sex bord. Kul!

Födelsedagen

Födelsedagen
Födelsedagen började som jag redan berättat med ett glaciärlandskap som söker sin like. Vid lunchtid var vi framme vid världens sydligaste stad, Ushuaia. Nu var det dags för dagens utfärd. Dessförinnan hade jag givetvis blivit uppvaktad av John med ett mycket vackert halsband i silver med olika stenar, ett hantverksarbete från Chile. Sjökaptenen ombord gratulerade med en flaska rödvin.

På våra utfärdsbiljetter stod “You must be able to get in & out of the catamaran” så jag var ju beredd på att det kunde bli besvärligt, men jag slapp bada! Vi kom ut i Beagle kanalen, som ju inte är någon kanal utan snarare ett sund, och fick se fåglar och sjölejon. Jag ska försöka ta reda på de svenska namnen på några av fåglarna, men det får vänta. Vi kom ganska nära sjölejonen som inte brydde sig ett dugg om vår närgångna katamaran.

Efter sjöturen var det dags för ett besök i nationalparken. Guiden berättade att någon fört in kaniner till ön och för att bli av med dem skaffade man rävar. Det var bara det att rävarna åt inte kaniner utan tog i stället fågelägg. Nu höll ön på att översvämmas av både kaniner och rävar! Intressant var att se hur man lät skogen sköta sig själv. Ingenting rensades undan, utan träd som ofta rycktes upp med rötterna under alla stormar, fick ligga kvar.

Vid sextiden var vi ombord igen och då var det dags att klä om inför kvällens middag. Jag kollade blogg och mail innan middagen och jag måste säga att jag blev alldeles överväldigad. TACK alla som tänkte på mig och skickade hälsningar på blogg, mail, facebook och telefon!

Middagen åt vi på den franska restaurangen Le Bistro. Vilken mat och vilka viner! Jag vet ju att några av er är nyfikna på meny och viner. Säkert jag själv också om några år….
Till förrätt åt vi pilgrimsmusslor. Till det drack vi ett glas vit bourgogne, Pouilly-Fuissé Louis Jadot .
Vi valde lammracks till varmrätt och till det drack vi en Cabernet Sauvignon Merlot, Primus 2005, Carmenére. Det var ett chilenskt vin från Casablanca Valley som vi ju åkt igenom på vår färd från Mendoza. Det var otroligt gott.
Sedan blev det lite olika ostar och till desserten kom så hela personalen i restaurangen fram till vårt bord och sjöng Happy birthday för mig och lämnade över en liten minitårta. Vi sparade tårtan och avslutade i stället med en chokladtartlett och till det drack vi en Sauterne.(stavas?) En Calvados till kaffet satt ju också fint.

Lagom lyckliga avslutades födelsedagen med en tangoshow i teaterlokalen. Vilken födelsedag!

Kap Horn

Vi tror att vi tillhör en relativt liten grupp människor som sett Kap Horn i solsken! Vädret fortsätter att vara soligt och lugnt. Otroligt! I dag den 22 februari rundade vi Kap Horn klockan 07.30. Vi såg också flera segelbåtar som rundade ”Hornet”. Kap Horn ligger på 55:e södra breddgraden. Det är precis samma breddgrad som Skåne ligger på fast nord. Häftigt! Det märks särskilt på att ljuset är detsamma som hemma i Skåne under sommaren. Det är bara temperaturen som skiljer eftersom här inte finns någon Golfström. Nu är kursen inställd på Falklandsöarna.

Glaciärer

Nu är vi i argentinska vatten. Tidigt i morse, redan vid halv sjutiden, passerade vi ett antal glaciärer i Beagle kanalen. Så nära en glaciär har ingen av oss varit tidigare. De två bilderna visar glaciärerna Romanche och Italia. Stora isblock flyter i vattnet. Bergen som glaciärerna ligger i heter Cordillera Darwin.

Tack för alla födelsedagshälsningar! Vi ska nu ge oss av med en katamaran för att komma sjölejon och andra djur lite närmre. Hoppas kunna hålla mig ombord. Vattnet lär inte hålla badvänlig temperatur.

Punta Arenas

Punta Arenas

Klockan 6 ringde väckarklockan i morse. Vi var nu framme vid Punta Arenas och 06.45 skulle vi vara klara för avfärd till ön Magdalena för att titta på pingviner. I broschyren stod det att vi skulle ha varma kläder och kraftiga skor. Det brukar blåsa ordentligt, vara mulet eller regna. När vi satt i Tendern (båten som tar oss från kryssningsfartyget in till land) gick solen upp och återigen berättade alla för oss vilken fantastisk tur vi hade med vädret.

Som vanligt väntade ett antal bussar vid kajen. I dag skulle vi åka genom Punta Arenas, en stad som ofta kallas ”The city at the end of the world”. Den har cirka 130 000 invånare. I parker och trädgårdar blommade rosorna för fullt. Nu åkte vi bara genom centrum och fram till en hamnplats där en stor vägfärja tog oss de 30 km ut till ön Magdalena. Det tog 2 timmar.

På ön huserade c:a 70 000 pingviner. Dessutom fanns sjöfågel av olika sorter. Pingvinerna kommer ut till den här ön i september och stannar till mars. Under tiden har de lagt två ägg per par. Om inte sjöfågeln lyckas sno åt sig äggen så föds det pingvinungar som inte gör annat än äter och äter så att de får massor av fett på kroppen. Det behövs. Trots att vi hade sol var termometern nere på 8 grader och det blåste nog c:a 8 m/s. Det var kallt! Tänk om det hade blåst 20 m/s och regnat! John är förstås lite besviken. Han hade gärna velat se hur hemskt det kunde vara. Säger han…

I mars ger sig alla pingvinerna iväg till Atlanten vid Brasiliens kust. Nog har vi haft tur alltid. Kaptenen berättade i går vid vårt middagsbord att han aldrig hade haft så fint väder här under de fem år han jobbat på den här båten.

I morgon bär det iväg till Beagle Channel där vi hoppas få se sjölejon och andra spännande djur. Då har vi lämnat Chile och befinner oss i Argentina.

Ellen 5 år i dag

Ellen 5 år i dag!
Ja rubriken talar väl för sig själv. Tyvärr har jag ingen bild på henne i den här datorn, något jag borde tänkt på innan, men jag har talat med henne i telefonen! Häftigt! Grattis mitt hjärta!

Det får bli en bild på båten i dag. Här ligger vi i hamn i Puerto Chacabuco.

Alla berättar för oss at vi har en otrolig tur med vädret. Här brukar det blåsa och regna - och så skiner solen och det finns inga vita gäss på havet! Samtidigt berättar man att allt kan ändras oerhört snabbt så det är bäst att inte ropa hej ännu. Jag avverkade i alla fall min timme på däck i förmiddags. Fast det var kallt, bara 8 grader. Nu läser vi ju om vädret både på Gran Canaria och i Helsingborg och förstår att det är bättre här. Vem trodde det? Hoppas att det har lugnat sig på Gran Canaria!

Jag måste också berätta att både John och jag la upp ett gapskratt när vi läste Lissys kommentar till Gunillas problem med att hitta något värt att köpa i London!

I eftermiddag ska vi försöka hitta någon som kan spela bridge med oss. Sedan ska vi lyssna på ”Flöjtdrottningen” Viviana Guzman och i kväll blir det middag med ”The Staff Captain” Rickard.

Till sjöss

Bilden togs i går innan vi gav oss av från Puerto Chacabuco.

I går kväll stiftade vi bekantskap med en riktigt skicklig flöjtist ”Queen of the Flute” Viviana Guzman. Hon spelade på flera olika flöjter. Den mest intressanta var en ungersk flöjt som bestod av enbart ett långt rör av trä, utan hål. Så som hon drillade och spelade på den imponerade hon verkligen på oss. Hon föddes i Chile men bor numera i San Fransisco. Samtidigt som hon spelade berättade hon, genom att visa bilder på barn som hon fotograferat, att hon turnerat världen över. Sverige fanns med som enda nordiska land. Där fanns bilder från både Ystad och Gotland!

I dag är vi hela dagen till sjöss. Solen skiner och det är varmt och skönt på vår balkong. Vi går till största delen inomskärs så skeppet glider lugnt och stilla genom vattnet. Just nu, klockan 11.00, är vi strax söder om 48 grader sydlig bredd. Vi är på väg till Punta Arenas (Sandpunkten på spanska).

Det har blivit lite si och så med motionen, men i dag har jag hittat promenadslingan ombord. Den är 480 m och går man den tolv gånger tar det exakt en timme. Det är vad jag gitter göra just nu. När solen skiner som i dag är det enbart en njutning att från båtdäcket uppleva hur vi glider fram genom det ödsliga landskapet, helt utan bebyggelse och med skogs- eller snöklädda bergstoppar. Om det slår om och börjar regna och blåsa, och det lär vara ganska vanligt i de här trakterna, är det säkert inte lika njutbart. Det gäller att passa på.

Osdagen den 17 februari

John skriver i dag och säger: Apropå Bruce Chatwins fotspår så kan jag berätta att vi är inte där nu. Vi kommer att stöta på honom senare på östra sidan i Argentina. Men här är det hans betydligt mer berömde landsman Darwin som lämnat fotspår. För snart 200 år sedan (runt 1830) seglade han här med sitt fartyg HMS Beagle och kartlade och undersökte människor, djur och växter. Fjorden vi gått in i idag kallas ibland Darwinpassagen och längre söderut kommer vi att gå in i Beagle kanalen strax söder om Magellansund. Han är känd här, Darwin, superfamoso som chilenarna säger.

Ingrid fortsätter: Det är svårt att välja foto i dag. Naturen är verkligen överväldigande. Vi befinner oss i norra Patagonien och här regnar det 4000 mm per år. 220 dagar om året har vi regn berättade en av guiderna. Vi hade dock tur i dag. Solen sken för det mesta, men bergstopparna täcktes oftast helt eller delvis av moln. Grönskan är kolossalt frodig och längs vägrenen växer vilda blommor, precis som jag minns min barndoms vägrenar. Vi besökte också en stad i dag, Coyhaique med drygt 100.000 invånare. Stadsbilden präglas av mycket enkla och dåligt underhållna hus. Man har inte råd att hålla sig med gas eller el så man använder ved till både matlagning och uppvärmning.

Det är alltså naturen vi fascineras av, de vida gröna fälten, träden som klättrar uppför de branta bergen, älvarna och vattenfallen och överallt en nästan djungelliknande grönska.

Puerto Montt

Jodå, John kom på benen lagom till cocktailpartyt. Det började inte förrän kl sju. Dessförinnan kom en av besättningen till vår hytt med ett jättefat med frukt och en flaska mousserande franskt vitt vin, allt inslaget i cellofan och med en hälsning från kaptenen! Vilken överraskning! När jag senare hälsade på kaptenen, norrman, så sa han: –Gratulerar till guldet! Då förstod vi att någon svenska lyckats i Vancouver. Jag diskuterade detta en stund med några norska passagerare medan John sökte upp den svenske kaptenen. Han var, som det heter på det här språket, Staff Captain. Det blev nästa överraskning. Det visade sig att han, Rickard Svärdmark, bor med familj i San Agustin på Gran Canaria! Han har bl.a. barn som går i svenska skolan, åtminstone ett tag till…. Naturligtvis får John komma upp på bryggan den här gången och vi blev också inviterade till middag när vi rundat Cap Horn och är på den Argentinska sidan. Det blir någon gång i slutet av vår resa. Jättekul!

I dag har vi varit på utflykt. Fartyget ankrade upp vid Puerto Montt. Det ligger på ungefär 42 grader sydlig bredd. Vi fick åka i små båtar ”Tenders” in till land. På kajen stod flera bussar och väntade på oss. Det var ganska kallt och tyvärr också molnigt. Här finns ett par mycket vackra vulkaner, Osorno och Calbuco men bilderna vi försökte ta blev ganska otydliga. Båda platserna ligger vid en stor insjö, Llanquihue Lake, som är den största i Chile. Den har ett djup på 300 m. Växtligheten påminner mycket om Sverige under juni, juli. Rosor, hibiskus och hortensior var ganska vanliga. Puerta Varas kallas också Rosornas stad och det kan man förstå för rosor fanns planterade överallt.

I Frutillar hade man ett friluftsmuseum. Mycket påminde om den tyska kulturen som kom med tyska invandrare under 1800-talet. På båda ställena fanns det mängder av hantverksbutiker med både kläder, smycken och prydnadsföremål som nog en gång i tiden varit bruksföremål. Det som slog oss var kanske ändå den dåliga standarden på hus och vägar. Att det var en fattig bygd vi kommit till gick inte att ta fel på trots att vi fick se en fin katedral, helt täckt med koppar. Förutom turister lever man tydligen på laxodling, jordbruk och kopparbrytning.

I eftermiddag lättar vi ankar och går mot Puerto Chacabuco. Kvällen tänkte vi ägna ”The Magic of Brasilio & Daniela” och i morgon blir det en heldagsutflykt till Coyhaique & Simpson Valley.

Måndagen den 15 februari

När vi i går lämnade Valparaiso var hela stan inbäddad i en kall, rå dimma. Den kalla Humboldtströmmen skapar ofta dimma längs kusten. Det tog bara någon timme innan vi såg solen igen, men då var vi i full färd med att upptäcka vad som fanns ombord av diverse faciliteter. Häftiga smycken till exempel! Och kläder! Här finns flera restauranger men enbart två ställen där man kan få riktigt kaffe, det vill säga espresso och cortado.

Något som känns lite jobbigt är, att varje gång man närmar sig en restaurang och vill gå in, skall man spruta händerna med handsprit. När det är buffé av något slag så får man inte ta själv utan måste be personalen lägga upp på tallriken man bär med sig. Krångligt! Frukosten t.ex. är inte alls lika häftig som på MSC:s Symfoni där jag verkligen kunde frossa i mango, apelsiner, papaya, kiwi och vad jag nu tyckte om. Här får jag i fruktväg nöja mig med en melonsallad eller en halv grapefrukt och de tittar lite på mig när jag säger att jag vill ha mer, mer. Fast vi överlever nog! John, som inte är riktigt lika fruktgalen som jag, kommer ju bland annat att kunna frossa i ägg och bacon.

John har förresten råkat ut för en besvärlig förkylning med hosta och en rinnande näsa. Han håller sig i sängen i dag när vi ändå inte kan se så mycket eftersom vi är ute till havs hela dan. Visserligen är det ganska häftigt att se ett oändligt hav med stora dyningar och vita kammar på de glittrande vågorna, men det räcker ju med några glimtar då och då. John har dessutom sett sådant så det räcker säger han.

I eftermiddag, kl. 17.00 är vi bjudna på cocktailparty av kaptenen. Han är norrman och heter Tommy Stensrud. Hoppas att John är på benen till dess!

Ombord!

Nu är vi äntligen ombord och har installerat oss i vår fina balkonghytt. Nu är det livbåtsmanöver och sedan seglar vi! Tjohoooo!!!

Valparaiso lördag

Vi hade bestämt oss för att klara oss själva i dag. Det var inte riktigt alla som tyckte vi skulle det. Det började efter frukost i hotellobbyn när vi ville veta vilken buss vi skulle ta för att komma till Pablo Nerudas hus. Inte skulle vi klara det! Det var mycket bättre att anlita någon av de chaufförer som bara stod och väntade på att få hjälpa oss. För motsvarande 450 SEK skulle man ta oss till Valparaiso och vara där i två timmar.

Nej, vi ville försöka klara oss själva och gick därför till den närmaste busshållplatsen. Där stod en vänlig dam som talade om vilken buss vi skulle ta och för säkerhets skull väntade hon tills just den bussen kom och berättade för chauffören vart vi skulle. Resan kostade c:a 10 kronor för oss båda.

La Sebastiana som museet heter efter husets förste ägare var en härlig skapelse. Pablo Neruda hade letat efter ett hus som inte var för stort och inte för litet, inte låg för långt ifrån all service men inte heller för nära, inte hade grannar alldeles inpå men inte heller så långt ifrån sig och så fortsatte det i all oändlighet. Resultatet blev ett jättekul fem våningar högt hus med en vidunderlig utsikt över bukten vid Valparaiso. Eftersom Pablo Neruda också varit diplomat fanns det många konstföremål från hela världen samlade i huset. Visserligen hade mycket förstörts i samband med militärkuppen 1973 men tack vare donationer från Telefonica var det mesta återställt.

Museet låg högt uppe på en av Valparaisos alla kullar. Vi tog oss ner till stan alldeles på egen hand. Massor med trappor och långa nerförsbackar förde oss till slut till klocktornet där det fanns en hiss som förde oss till nästa fantastiska matsälle, Café Turri. Naturligtvis följde vi Karin och Allans råd! Vi började med en Pisco sour, en typisk chilensk drink, och åt sedan en fisk som heter Tilapia. Förutom att maten smakade underbart hade restaurangen en vidunderlig utsikt. En av bilderna är därifrån.

Hemresan var lätt som en plätt. Det var bara att ta första bästa buss sedan vi åkt ner med hissen. Väl tillbaka på hotellet en god stund efter klockan fyra var det bara sängen som gällde för oss båda. Vilken härlig dag! I kväll tar vi det nog lugnt. Det är ju i morgon som det verkliga äventyret börjar. Då ska vi gå ombord på Norwegian Sun.

Tyvärr fungerade inte internet under lördagen på vårt urkassa hotell så gårdagens berättelse kommer först i dag söndag.

Men nu har vi bara frukost och taxiresan kvar innan vi är på båten!

Viña del Mar

Så har även jag fått se Stilla Havet! Fast bada i det lär jag nog inte göra. Jag är nog lite fegare än alla här på stranden. Humboldtströmmen gör att vattentemperaturen inte lockar särskilt.

I dag blev vi hämtade kl 11 av en återigen mycket trevlig guide. Vi skulle nu lämna Santiago de Chile för Viña del Mar. Det är inte utan att det känns otroligt lyxigt att ha en egen chaufför och en egen guide som hämtar oss vid bussar och hotell och kör oss dit vi ska samtidigt som de – med mycket stolthet och glädje - berättar om sitt land. Så härligt det känns med den personliga kontakten vi får här och så mycket närmare vi känner oss vara människorna och den speciella kultur som finns i det land vi besöker! Vi har verkligen fått uppleva ett varmt mottagande och vi känner oss mycket privilegierade.

Vi kan inte glömma gårdagens besök på Astrid&Gaston. Det är verkligen få restauranger som vi varit på som kan mäta sig med denna. Vår guide skrek av förtjusning när vi berättade att vi varit där. Hon undrade genast hur vi fått tips om den! Tack Karin och Allan!

Vårt sista hotell före kryssningen är raka motsatsen till det vi lämnade. Nästan i påvraste laget. Det var väl precis vad vi behövde för att komma ner på jorden igen.
I morgon gör vi en utflykt till Valparaiso och besöker bland annat Pablo Nerudas hus.

Santiago de Chile

Värmen kan vi inte klaga på i dag. Det är ”bara” 31 grader. Vi kan inte klaga på hotellet (Atton) heller. Det är kanske i lyxigaste laget tycker vi och den receptionist som tog emot oss tyckte nog inte vi var fina nog för hon behandlade oss verkligen ”von oben”, men det har vi kommit över nu. Allt och alla andra fungerar jättefint.
Strax före klockan nio blev vi hämtade till en sightseeingtur i Santiago de Chile. Det var en helt ny upplevelse. Vår guide talade både spanska och engelska så man förstod – och kunde höra – vartenda ord hon sa. Vi gjorde flera stopp och kunde gå små promenader i parker, i centrum och på historiska platser. Det mest annorlunda som vi bjöds på var ett historiskt spel på platsen där Santiago grundades, på en kulle som heter Santa Lucia. Därifrån utropade den spanske krigaren Pedro de Valdivia i mitten av 1500-talet staden Santiago. Vi fick också se hur man konfronterades med urinvånarna och att allt slutade väl i det här spelet var väl bara att vänta. Vi märker i alla händelser att chilenarna är mycket stolta över sitt land och uppskattar kolossalt sin nu avgående första kvinnliga president Michelle Bachelet . Vi slås av vilken häftig arkitektur man har. Trots att man haft jordbävningar med över 7 på Richterskalan för inte så många decennier sedan satsar man på enormt höga hus med verklig häftig design. Ett jättebygge, ett helt kvarter med butiker, kontor och lägenheter i hus som slår alla rekord i storlek har däremot stått stilla under hela finanskrisen.
Klockan ett var vi hemma på hotellet igen och John fick sin middagslur.
Eftermiddagen ägnade vi ett av stans alla museer där man berättade om tiden före Columbus. Det blev en intressant berättelse om den indianska kulturen. Vi kände igen mycket av både Maya- och Inkafolkens föremål men det som särskilt fångade vårt intresse var textilierna, kopparföremålen och hur man byggt miltals med vägar genom Anderna.
Trots allt var vi inte mer trötta än vi promenerade(!) till det omtalade Barrio Bella Vista där vi provade på en Pisco sour. Nåja… Det blev taxi till den peruanska krogen Astrid y Gaston. Himmel! Vilken mat! Vilket vin! När vi skulle tillbaka till hotellet stod samma chaufför som kört oss dit och väntade på att få köra oss till hotellet. Det fick han.

Anderna

Det var skönt att lämna det otroligt varma Mendoza. Gårdagen bjöd på 38 grader i skuggan även så sent som klockan 6 på kvällen. Vi saknade förstås vårt fina nH hotell med den goda maten – John fick en fantastisk kalvfilé – och den goa, härliga atmosfären som personalen förstärkte.
Så var det dags för bussfärden över Anderna. Vi blev verkligen överraskade av den exklusiva bussen. Det var en dubbeldeckare som inte tog fler än 36 passagerare. Sätena var s.k. semicamas. Vi kunde luta stolen så att det nästan blev en hel säng av den. Nu gjorde vi aldrig det för resan var så intressant med alla de häftiga berg som omgav oss att vi inte ville missa någon av alla de intressanta vyer som bjöds. En sak som förvånade oss var att vi aldrig kände av den höga höjden på 3.500 m. Det tog åtta timmar från start till mål. Av dessa åtta timmar tillbringade vi en timme och femtio minuter vid gränskontrollen mellan Argentina och Chile. Vi hade hört att det kunde ta ännu längre tid, upp till fyra timmar. Att vi klarade oss med hälften kunde möjligen bero på att en av medarbetarna på bussen samlade in lite medel – inte så lite förresten – som överlämnades till de funktionärer som kontrollerade oss vid gränsstationen. Typiskt ”latinos” blev en av kommentarerna från några av våra medresenärer. Det som var speciellt intressant var ju att jordbruksdepartementet var de som kontrollerade oss. De kollade att vi inte förde in apelsiner, honung, tomater, fjädrar och annat som var produkter, som den agrara verksamheten i Chile själva producerade. Jag tackade min lyckliga stjärna att jag inte tagit med mig min svandunsjacka som jag hade på förra kryssningen. Den hade jag inte fått med mig in i Chile utan att böta över hundra tusen dollar…
Väl framme i Santiago de Chile blev vi snabbt omhändertagna av ännu en fantastisk engelsktalande guide med chaufför som tog oss i en spillandes ny Toyota till vårt hotell. Vi bestämde oss – som tur var – att stanna på hotellet och äta vår middag där. Excellent igen och med ett utsökt vin förstås !
I morgon blir det sightseeing i stan.

Vingårdar

I dag har vi besökt två vingårdar strax söder om Mendoza. Det var två mycket olika anläggningar. Den första, Catena Zapata, var ett stort företag med enorma vinstocksfält, som fanns på flera platser, det högst belägna på 1500 m ö h. Vi fick hela tillverkningen förklarad för oss när vi vandrade runt i den hypermoderna anläggningen. Själva huset var ritat av en arkitekt med indianskt påbrå och det påminde om ett mayatempel.
Den vanligaste druvan man odlar i Mendoza-distriktet är Malbec. Namnet kommer från franskan och betyder ungefär "dålig i munnen". Fransmännen gillar inte den här druvan med här har man under en lång period, med de särskilda förutsättningar som finns här - torka, hetta, speciell bevattning och en unik jordmån - förädlat den. I dag har man ett mycket gott vin härifrån av just den här druvan.
Efter rundvandringen fick vi smaka på ett vin, ett rödvin, och det var nog tur att det inte var flera. Klockan var bara elva på förmiddagen.
Den andra vingården, Lagarde, som vår guide tog oss till, var helt annorlunda. Vi blev stormförtjusta i den och stannade efter visningen för att äta lunch där. Det blev så pass bra att vi skippade den tredje anläggningen vi skulle tittat på. Hela gården var på något sätt genuin och andades mer riktig vingård och mindre fabrik. Här fanns en stor omsorg. Det mest spännande momentet var när vi kunde se hur man korkade champagneflaskor. (Jovisst, vi såg när de korkade upp också!) Ja, drycken heter ju inte så någon annan stans än i Frankrike, men den smakade minst lika bra. Här heter den Vino espumoso natural och den vi fick smaka på var extra brut. Vi fick följa hela tillverkningen och såg hur man lutade och vände på flakorna tills det var dags att sätta kork på dem. Också det kunde vi se. Verkligen fascinerande!
Förutom Vino espumoso provade vi en vit Chardonay, en Cabernet Sauvignon reserva och en alldeles fantastisk Guarda.
Om maten smakade bra? Gissa! Jodå, vi drack vin till maten också.
Den nedersta bilden är Catena Zapata och bilden ovanför den är Lagarde.

Äntligen framme

Nu har vi kommit fram! Äntligen i Mendoza! KLockan är halv fyra här på eftermiddagen. I Sverige är det kväll, halv åtta, och i Las Palmas är det på väg att bli.
Det har varit en lång resa med långa väntetider för att nu inte tala om alla köer! Vi ville vara ute i god tid både i Madrid och i Buenos Aires så att eventuella flygförseningar inte skulle betyda att vi inte kom med bokade plan. Nu visade det sig att vi kom en halvtimme före tidtabell till Madrid och en timme tidigare till Buenos Aires. Det blev många - och dyra - cafébesök! Att det var enorma köer var egentligen inte svårt att förstå. Vi flög med en Boing 747, s.k. Jumbojet, som tog 400 passagerare. Fyra timmar innan avgång ser ni på bilden. John vilade sig emellanåt på en av incheckningsvågarna. Vikten avslöjas inte!
Egentligen tyckte vi det var ganska onödigt att flyga till Madrid. Planet startade kl.10.10 från Las Palmas och klockan 23.48 samma dag flyger vi över Las Palmas igen. Vi har alltså inte kommit någonstans! En ganska önödig omväg. Snacka om waste of time!
Hotellet är superfint, ett nH hotell. I morgon blir det besök på vingårdar. Nu ska vi vila ett slag innan vi gör stan osäker. Vi ska pröva restaurang Marchigiana som enligt Karin och Allan är stans bästa italienska restaurang. De var ju här och rekade åt oss. Stiligt tycker vi.

Nu är den klar

Så ser den alltså ut när den är färdig, TV-bilden som anknyter till årets karnevaltema. Det var Musse Pigg och någon ytterligare som saknades.
Om du vill kommentera - gör det gärna - så klicka på kommentarer och logga in som Anonym om du inte är eller vill vara inloggad på Google. Underteckna inlägget med ditt namn så vet jag vem som skrivit.